Självporträtt av Sigrid Hjerten (1914)
Kort om Sigrid Hjerten
Sigrid Hjerten, född 1885 i Saltsjöbaden, är en av de första konstnärerna som målade modernistisk konst i Sverige, och definitivt den första kvinnliga. Hon gick på Matisses ansedda konstskola under ett och ett halvt år i Paris. Kort därefter gifte hon sig med Isaac Grünewald, en annan svensk modernistisk konstnär, eftersom hon var gravid med hans barn. Hon fortsatte måla under hela sitt liv, fram tills 1936, då hon blev för psykiskt sjuk för att fortsätta. Hon lobotomerades på ett sinnessjukhus och dog därav 1948. Hennes konst nådde ut till allmänheten redan under hennes livstid, men kritiserades ofta starkt. Idag är hon en av de mest uppskattade i svensk konsthistoria.
Maskeraden (1916)
Min tolkning av "Maskeraden"
Om bilden
Min akvarellmålning ovan är en sorts pastisch av Sigrid Hjertens Maskeraden (1916). Originalmålningen(överst) föreställer Isaac Grünewald, Sigrids make, och hur han på en fin societetsfest dansar med vackra damer. Man kan i bakgrunden till vänster se en hopsjunken, bortvänd kvinna i vit klänning omgiven av blått. Många, även jag, tolkar detta som Sigrid själv- åsidosatt inte bara i äktenskapet (det är välkänt att Isaac inte spenderade mycket tid hemma, och hade ett flertal älskarinnor) utan också av konstkritikerna, som ansåg att hon inte var lika duktig som Isaac och dessutom inte borde försöka sig på konstnärsyrket eftersom hon var kvinna. Sigrid målade ofta sig själv på det här sättet; vitklädd och i bakgrunden (exempel: se kvinnan i bakgrunden i "På teatern" och "Ateljéinteriör")
Bildgreppet talar sitt tydliga språk om Sigrids känsla av utanförskap och hennes insyn i det flotta liv som Isaac levde till följd av sin berömmelse (han utnyttjade sin ställning i konstnärsvärlden till fullo och njöt mycket av uppmärksamheten).
I min bild visar jag hur samhällets syn på Sigrid har förändrats. Först och främst ses hon idag som en
likvärdig eller bättre konstnär än Isaac. Man uppskattar hennes modernistiska stil och ser charmen och skickligheten i hennes tekniker, och tack och lov är hennes kön inte längre en anledning att kritisera henne- hon dansar i centrum, medan hennes make (tvärt om mot när han levde) sätts åt sidan. Vi ser honom nu uppe i vänstra hörnet, där han intagit Sigrids tidigare plats som utstött.
Jag har också valt att ersätta festdeltagarna med feministiska symboler från olika tider. Sigrid levde under en tid då man inte talade om feminism, men hon införlivade många av de ideal som feminismen går ut på, och kämpade i hela sitt liv mot de normer och samhällsstrukturer som den tiden innebar.
Sigrid levde i en mansdominerad värld. Kvinnor hade inte rösträtt, var allra oftast hemmafruar, förväntades ta hand om barnen och sågs som underlägsna män. I konstvärlden var det män som blev uppmärksammade, män som satte idealen, män som kritiserade. Att som kvinna träda in i denna värld var en enorm utmaning. Ändå lyckades hon leva på sitt måleri (och under vissa perioder textilkonst) under hela sitt liv. Hon fick utstå mycket grym kritik och ställdes ofta i skuggan av sin make. När hon var 26 blev hon gravid trots att hon var ogift, och fick därmed ännu en norm att kämpa mot. Hon tog hand om barnet nästan själv, med hjälp av Isaacs systrar. Trots det vägrade hon sluta måla.
Det enda som inte var emot henne var det faktum att hon kom från en fin familj, och att Isaac faktiskt uppmuntrade hennes måleri och verkade beundra det. Annars simmade hon under hela sitt liv mot en patriarkal ström som enkelt hade kunnat dränka henne. Hon är ett praktexempel på hur en kvinna kan, trots att det ibland känns omöjligt, gå emot allt som förväntas av henne, alla hinder som samhället satt upp för det som ses som det svagare könet. För att göra detta krävs ett mod och en beslutsamhet som Sigrid alldeles tydligt besatt. Därför får hon på dansgolvet i min bild en hedersplats mitt bland alla starka kvinnofigurer.
Längst fram i bilden ser vi Mary Wollstonecraft, som under upplysningstiden argumenterade för kvinnors rättigheter, framför allt rösträtt. Hon brukar räknas som den allra första feministen.
Bredvid henne, målad i blåa toner, är Judith Butler, som lever än idag och var verksam mestadels under 90 och 00-talet. Jag tycker att hon är extra passande att ha med, eftersom hennes teorier handlar om den konstruerade könsidentiteten vi lever efter. Precis dessa könsroller, som Judith framhäver egentligen inte är naturliga för oss då vi alla är individer, är de som höll Sigrid tillbaka under hela hennes karriär. Sigrid själv ifrågasatte manligt och kvinnligt i sina verk.
I den gula klänningen och hållandes Sigrids hand är Simone de Beauvoir, en fransk feminist. Hon är några decennier yngre än Sigrid, men levde i nästan samma tid. Hon kritiserade sättet på vilket pojkar uppmuntrades att bejaka sin maskulinitet, medan det feminina ofta stämplades som skamligt eller tabubelagt. Också hon talar om konstruerade könsroller, även om hon inte kallar det så:
”Man föds inte till kvinna, man blir det.”
- ”Det andra könet” 1949
Slutligen, dansandes med Sigrid, har vi Gudrun Schyman. Detta för att betona att kvinnoföraktet Sigrid fick kämpa mot, existerar än idag. Stora framsteg har självklart gjorts sen dess, men faktum kvarstår att könsdiskriminering inte är något främmande för oss. Kvinnligt och manligt skapar otroligt starka normer, som ibland hindrar oss från att vara de vi vill eller göra det vi längtar efter. Att kämpa mot genus och könsroller är aktuellt än idag, och då kan Sigrid Hjerten verkligen vara en stärkande inspirationskälla- inte bara som konstnär, utan som kvinna.
Sigrid levde i en mansdominerad värld. Kvinnor hade inte rösträtt, var allra oftast hemmafruar, förväntades ta hand om barnen och sågs som underlägsna män. I konstvärlden var det män som blev uppmärksammade, män som satte idealen, män som kritiserade. Att som kvinna träda in i denna värld var en enorm utmaning. Ändå lyckades hon leva på sitt måleri (och under vissa perioder textilkonst) under hela sitt liv. Hon fick utstå mycket grym kritik och ställdes ofta i skuggan av sin make. När hon var 26 blev hon gravid trots att hon var ogift, och fick därmed ännu en norm att kämpa mot. Hon tog hand om barnet nästan själv, med hjälp av Isaacs systrar. Trots det vägrade hon sluta måla.
Det enda som inte var emot henne var det faktum att hon kom från en fin familj, och att Isaac faktiskt uppmuntrade hennes måleri och verkade beundra det. Annars simmade hon under hela sitt liv mot en patriarkal ström som enkelt hade kunnat dränka henne. Hon är ett praktexempel på hur en kvinna kan, trots att det ibland känns omöjligt, gå emot allt som förväntas av henne, alla hinder som samhället satt upp för det som ses som det svagare könet. För att göra detta krävs ett mod och en beslutsamhet som Sigrid alldeles tydligt besatt. Därför får hon på dansgolvet i min bild en hedersplats mitt bland alla starka kvinnofigurer.
Längst fram i bilden ser vi Mary Wollstonecraft, som under upplysningstiden argumenterade för kvinnors rättigheter, framför allt rösträtt. Hon brukar räknas som den allra första feministen.
Bredvid henne, målad i blåa toner, är Judith Butler, som lever än idag och var verksam mestadels under 90 och 00-talet. Jag tycker att hon är extra passande att ha med, eftersom hennes teorier handlar om den konstruerade könsidentiteten vi lever efter. Precis dessa könsroller, som Judith framhäver egentligen inte är naturliga för oss då vi alla är individer, är de som höll Sigrid tillbaka under hela hennes karriär. Sigrid själv ifrågasatte manligt och kvinnligt i sina verk.
I den gula klänningen och hållandes Sigrids hand är Simone de Beauvoir, en fransk feminist. Hon är några decennier yngre än Sigrid, men levde i nästan samma tid. Hon kritiserade sättet på vilket pojkar uppmuntrades att bejaka sin maskulinitet, medan det feminina ofta stämplades som skamligt eller tabubelagt. Också hon talar om konstruerade könsroller, även om hon inte kallar det så:
”Man föds inte till kvinna, man blir det.”
- ”Det andra könet” 1949
Slutligen, dansandes med Sigrid, har vi Gudrun Schyman. Detta för att betona att kvinnoföraktet Sigrid fick kämpa mot, existerar än idag. Stora framsteg har självklart gjorts sen dess, men faktum kvarstår att könsdiskriminering inte är något främmande för oss. Kvinnligt och manligt skapar otroligt starka normer, som ibland hindrar oss från att vara de vi vill eller göra det vi längtar efter. Att kämpa mot genus och könsroller är aktuellt än idag, och då kan Sigrid Hjerten verkligen vara en stärkande inspirationskälla- inte bara som konstnär, utan som kvinna.
